Hellre jagad av vargar

Det är inte så svårt att känna sig tjock här på skolan, inte nödvändigtvis på grund av att man lägger på sig ett kilo eller två utan snarare för att man sitter fruktansvärt stilla. Idag var dock dagen att bryta upp och försöka återgå till goda vanor. Så fort himmelen höll igen så slängde jag mig ut på min vita löpare längs de plaskvåta vägarna mellan bergen. Det var en underbar om än ruggigt kall känsla att få susa ut igen men jag slogs ned lite av att mycket av min goda kondition från sommaren har lämnat mig och troligen också en del muskelmassa i låren så medelhastigheten var en blyga 27.6 km/h jämfört med sommarens på strax över 30.

Otäckt nog så fick jag känna på lite av brevbäraryrkets vardag under min tur. När jag kom mot ett område med flera gårdar så ser jag hur en svart best sätter av från en höjd cirka 200 meter bort. Han löper rakt mot mig och skäller. Blodet rusar i min kropp och adrenalinet fullkomligt sprutar i mig då jag får växla ned och dra på för att slippa undan byrackarns vassa käftar som inte vill annat än att slita mig i stycken. Otroligt nog så upprepar sig samma sak bara några kilometer senare och jag kan inte annat än att känna en stark sympati för världens brevbärare som utsätts för dessa faror var dag. Situationen liknar väldigt mycket flera banor från spelet Call of Duty 4 där hundar av diverse slag vill dräpa en men dessvärre saknar verkligheten en V-knapp för att bryta nacken på hunden innan den biter nacken av mig.

Om ändå livet vore som i spelen.